Den skeptiske

Jag har fått höra att det är tråkigt att jag inte skriver på bloggen längre; “Det är bara samma gamla spritflaskor…”.

Så man kanske skulle ta tag i det igen. Det finns så mycket att säga om cocktails. Det blir nya spritflaskor!

Och ska man säga någonting om cocktails, någonting mer grundligt, så måste man förmodligen börja med grogg. En grogg kanske inte är cocktail, det är väl allmänt accepterat även om vissa “finare”, klassiska cocktails ofta brukar få hänga med i cocktaildiskursen. Spelar roll?

Men vad är grogg och vad skiljer en grogg och en cocktail?

Man kan börja från början. Vilket är mitten av 1700-talet. Brittiska flottan hade gått över från öl till rom. Från en daglig ranson på en gallon (cirka fyra och en halv liter) öl kunde nu sjömännen varje dag kvittera ut en halv pint (sexton gånger mindre – 28,4 cl) rom.

Plats och viktbesparande på ett fartyg, men å andra sidan blir fyllan mycket värre. Speciellt då rommen var “navy strength”, dvs 54,5% alkohol (begreppet lever kvar än idag även om det numera är definerat som 57%), och sjömännen kunde spara på sig under flera dagar för att sedan supa sig riktigt jävla redlösa.

Det höll ju inte i längen, inte ens på den tiden, så en admiral Edward Vernon beslöt att späda ut rommen ett till fyra med vatten plus halva ransonen på förmiddagen, halva på eftermiddagen. Det kan man ju ändå ha åsikter om, det blir ju ändå typ sju deciliter elvaprocentig… grogg morgon som kväll. Grogg, ja. För Vernon var känd som “Old Grog” efter de rockar av grosgraintyp (“grogram”) som han bar. Nuförtiden är det väl vanligast med grosgrain i hattband. Så att en varm dag mota solen med en panamahatt och en kall grogg är alltså väldigt passande?

Hursomhelst har det här med “grogg” verkligen tagit skruv i svenskan. I engelskan handlar “grog” mestadels om urgroggen – rom utblandat med (oftast) vatten, numera kanske med lime och lite annat, men ändå den här sjörövardrycken. I svenskan är betydelsen betydligt bredare:

Vilken destilerad starksprit som helst, ordentligt utblandad med vilket lättdrucket virke som helst – med vilket menas en oftast alkoholfri eller iaf svag dryck som i princip alltid är kolsyrad. Tillreds genom att man häller ingredienserna i ett stort glas med mycket is.

– Jag

Vilket man på engelska skulle kalla en “highball”, som i en smalare kontext förvirrande nog förmodligen tolkas som “scotch and soda”, dvs skotsk whisky och bubbelvatten. Inte rom.

Det där med två ingredienser (sprit och virke) fokuseras det ofta på. I den fina lilla handboken “En liten groggpraktika” tas exemplet att blandar du rom och cola och garnerar med en klyfta lime har du gjort grogg. Men tar du limeklyftan och pressar i har du blandat en drink (en Cuba Libre).

Vilket för mig är petitesser. Gränsdragningen mellan en grogg och en cocktail är inte alltid glasklar och jag skulle vilja hävda att det här med att virket är lättdrucket är mer centralt än en definitiv tvåingrediensgräns. Jag skulle exempelvis vilja hävda att Gimlet – som En liten groggpraktika definerar som grogg – är en cocktail (en s k “sour”).

För oinvigda är en klassisk Gimlet alltså gin blandad med “Rose’s lime cordial”. Ett visst märke av limeblandsaft. Idag görs Gimlets ofta(st) med gin blandat med sockerlag och limejuice. Mer praktiskt än att antingen behöva köpa en flaska med limeblandsaft eller att göra limesockerlag. Det sistnämnda är väl inte speciellt mycket svårare att göra än sockerlag – vilket är busenkelt – men vad är meningen med speciell limesockerlag om man inte tänkt dricka jättemånga Gimlets? (vanlig sockerlag används i var och varannan cocktail)

En liten utvikning: Rose’s lime cordial är världens första blandsaft, patenterad 1867. Precis som groggen är bakgrunden den brittiska flottan och imperiet. På den gamla goda tiden led sjömännen av skörbjugg. C-vitaminbrist. Vilket man inte förstod ordentligt då, det här med vitaminer förstod man först på 1900-talet, men man märkte att det blev bättre med lime. Så mot slutet av 1700-talet inkluderade man limejuice i sjömansransonen. Vilket inte har jättebra hållbarhet utan att blandas med alkohol. Eller sockerlag (dvs sockervatten). Vilket är vad Rose’s kom på. Det här med lime är för övrigt någonting som kom att definera brittiska flottan och britter generellt och ursprunget till att amerikaner och andra kallar britter för “limeys”.

Hursomhelst. Oblandad blandsaft är inte speciellt lättdrucket. Inte heller komponenterna sockerlag och limejuice. Det är för sött respektive för surt. Men tillsammans med gin (eller vatten för den delen) blir det gott. En svensk skulle säga att det blir lagom. Och någonstans här, kanske inte i det svenska, men i att summan är större än delarna, anser jag att vi hittar vad en cocktail är.

Visst, man kan exempelvis tycka att en “romåcola” är godare än både rom och/eller cola, men förmodligen har man väl då inte heller någonting emot varesig rom eller cola, var för sig.

Värt att nämna i sammanhanget bryter en av de mest klassiska groggarna – GT, Gin & Tonic – detta mönster. Allt som är grogg har inte att göra med kolonialism och brittiska imperiet, men GT har ju lustigt nog det också. Malaria var ett problem i tropikerna. Man hittade ett bot i kinaträdets bark, som inte härstammar från Kina utan sydamerika (där man inte hade malaria…). Barken innehåller kinin/quinine (översättning typ “bark”) som hjälper mot malaria. Man blandade kinin med kolsyrat vatten och fick tonic. Vilket dock var så rysligt bittert att det var svårdrucket. Så man blandade ut det med gin …och koloniserade Afrika.

Är GT ändå en grogg, eller en cocktail? Kanske var det en cocktail då, men en grogg idag? För dagens “tonic” har inte så mycket med 1800-talets att göra. En lite bittrare läsk, med mest socker och annat och minimalt med kinin, om ens något. Inte alla gillar att dricka tonicläsk rent, men…

Så till det här med kolsyra.

…vilket är gott. Törstsläckande. Allt känns lite fräschare med bubblor. Det definerar också groggen. Och begränsar den. Tillredningen blir vad den blir – ingenting – då det inte går att göra så mycket annat med kolsyra.

Cocktails skakar eller rör du (och ja, att röra är något annat än ett lojt varv för att blanda lite). Vilket du inte kan eller vill med kolsyra (skakar du exploderar shakern och rör du försvinner kolsyran, vilket du inte vill). Syftet med att skaka eller röra är ju flerdelat.

Dels handlar det om struktur. Genom att skaka får du in luft och drinken blir lite lättare, luftigare. Vilket är ganska poänglöst för en grogg? Du har ju redan bubblorna. En del av de få avvikande groggar som inte har kolsyrat virke bör man ofta skaka. Typ citrusjuice, apelsin. Skakar du t ex en Garibaldi (Campari+apelsinjuice), Screwdriver (Vodka+apelsinjuice) eller Tequila sunrise (Tequila+apelsinjuice. Plus grenadine som man tillsätter i glases efter skaket) blir den mycket luftigare, bättre blandad och fräschare. Det är ju såklart lite mer “jobb” – inte så “groggigt” – men värt det.

Dels handlar det om att späda (då viss del av isen blir vatten). Vilket är lite irrelevant när det gäller groggar, som lite per definition är en utspädning. Virket är största delen av drinken.

Sist, men inte minst, handlar det om att kyla. Och en grogg är alltså inte speciellt kall. Visst, ofta står väl virket i kylskåp och är någorlunda kallt, men det är skillnad på iskallt (ofta minus) och kylskåpskallt (några plus). Eller ännu värre, varmare än så. Visst, det finns saker och smaker som vinner på en högre temperatur, men drinkar hör normalt sett inte dit.

En grogg behöver is i sitt glas för att bli riktigt kall. Mycket is. En grogg är kanske den enklaste drink man kan göra. Det är egentligen svårt att misslyckas även om man kan ha åsikter om proportioner, men har du inte is och mycket is blir det inte bra.

Det här betonas inte nog i de flesta loja cocktailböcker man hittar typ i vanliga bokhandlar. Hur viktigt is är. Visst, det brukar “poängteras” i de där böckerna med en mening mitt i löptexten. I princip aldrig med ett eget kapitel, vilket är ungefär hur viktigt is är. Och vad gäller groggar är det a och o att ha mycket (och gärna bra) is i glaset. Det är det som ger kylan. En grogg är en longdrink, någonting att sippa på, som tar tid att drickas (och kylas).

Jaha.

Så… är (Tom) Collins en grogg?

Vad är en Tom Collins, förresten?

Häll gin, citronjuice, sockerlag och bubbelvatten i ett högt, rakt glas med mycket is. Ett lojt varv med en sked och eventuell garnering med en citronskiva och kanske ett körsbär.

(Tom Collins är för övrigt en av de där få, ikoniska drinkarna som fått ett glas uppkallat efter sig, collinsglaset. Som är typ samma som ett… highballglas. Fast highballglaset är något mindre, men högre eller hur det var?)

Ok. Grogg eller inte? Definitivt två ingredienser. Inte grogg. Ingredienser (citronjuice och sockerlag) som inte kan stå för sig själva. Inte grogg. Men den har kolsyrat virke? Grogg alltså. Och man häller bara ingredienserna rakt ner i ett stort glas med is? Grogg?!

Så allting är inte alltid helt glasklart, även om det oftast är det. Men jag kallar Tom Collins för en grogg trots sina fyra ingredienser. Jämför exempelvis med den snarlika Gin fizz:

Häll gin, citronjuice, sockerlag i en shaker. Skaka med is. Häll upp i ett högt glas utan is, toppa med lite bubbelvatten (dock alls inte lika mycket som i en Collins). Garnera eventuellt med citronskiva.

Dessutom… Gin fizz görs nästan alltid med äggvita. Någonting som inte funkar i en grogg. Grejen med en äggvita är att ge en textur, ett skum till drinken. Generellt häller man äggvitan med de andra ingredienserna i shakern och skakar “torrt” innan man skakar ytterligare en gång, men med is. Vilket låter konstigt då det såklart är blöta ingredienser, men man får iaf ett bättre skum om man skakar kanske inte så mycket “torrt” (som är det vedertagna namnet) utan… varmt?

Det var väl dumt?

Att dra fram ett faktiskt rätt speciellt edgecase, som komplicerar allt?

Eller inte? Jag tycker nog att caset med Tom Collins vs Gin fizz säger någonting om skillnaden mellan en “cocktail” – där man på något sätt gör någonting med ingredienserna – och en “grogg” – som bara är ett par ingredienser i ett glas. Visst, smaker kan gifta sig ändå i någonting så simpelt som en grogg och det kan vara väldigt bra, men någonstans har det ibland knappt verkshöjd.

För övrigt är vodkan groggens bassprit extraordinaire? Den har ju ingen egen smak att tala om, så den stör heller inga andra smaker. I med den i nästan vilket virke som helst och du har en uppspritad variant… verkshöjd?

Mina groggfavoriter:

Gin och tonic. Är också en av M:s absoluta favoriter (hon gillar det bittra-sura, på hennes grogglista skulle nog t ex Paloma vara med, dvs typ Tequila, och grapefruktläsk). Jag brukar vara lat och så att säga “groggig”, typ köpa olika sorters, ibland smaksatta, tonics. Färdigt. Gin och tonic kan vara så mycket mer. Spanjorerna verkar ha fattat lite bättre, det är de som började med stora ballongglas (klassiska är ju highballglas) och själv sätta sin prägel med vad det nu vara månde i örter och annat. Rosmarin? Svartpeppar? Gurka? Mynta? Enbär? Och/eller slå i en skvätt med Cointreau? Benedictine? Quinquina? Vermout? osv osv osv. Jävla slappt och “groggigt” att bara köpa en tonic med gurksmak typ…

Cuba Libre (dvs Rom, cola och lime). Hellre citron än lime, dock. Cola är ett väldigt bra virke alltså. Funkar väl med det mesta. Rom och konjak inte minst. Är väl lite “groggigt”, men Jack and coke (oavsett om det är med Jack Daniels eller någon annan bourbon) är som… USA i ett nötskal?

Aperol Spritz. Om Aperol + Prosecco + lite bubbelvatten inte är en grogg, vad är det då? Finns många andra likörer/amari som ju också funkar som enkla spritz, men Aperol är nog ändå det bästa. Om inte annat finns det överallt. Limoncello Spritz.

Kalimotxo. Allt är, märker jag, är ju väldigt nationellt. Blir väl så då sprit och ibland även virke kommer eller förknippas med ett visst land. Men Kalimotxo? Rödvin + cola? Det väl ingenting med Baskien – som inte ens är ett riktigt land – att göra annat än att det är populärt där och de gett namnet. Det här är en drink som är väldigt fin i avslutningen eller efter en middag, om man tagit sig ett glas rött och det finns kvar vin och man har cola på bordet eller iaf i kylen. För jag skulle nog aldrig köpa en flaska med tanke på att göra Kalimotxo av den, eller öppna en flaska därför. Men om man redan har en flaska öppen? Sangria är halvrelaterad och inte att förakta heller, men mycket jobbigare att göra. Groggigheten igen?

Kir Royale. Alltså champagne toppat med lite svartvinbärslikör. Tycker champagne egentligen är för torrt. Visst, det är dyrt (ja, man kan köra med motsvarande, typ Cava istället) och ska man verkligen förstöra det? Jag tycker det lyfter och blir bättre. Frågan är dock om det är värt att köpa en svartvinbärslikör bara därför. Proportionerna är typ 1 till 9 så det blir sjuhelvetes massa skumpa som ska till. Även om jag inte testat borde det funka lika bra med svartvinbärsblandsaft och/eller sockerlag…

Garibaldi. Kanske inte någon superfavorit – kan vara gott en solig dag även om Campari och apelsinjuice egentligen är för “tungt” för sådana tillfällen? – men namnet gör att den förtjänar en plats på listan. Garibaldi enade/skapade Italien på 1800-talet och det här är alltså Campari från norr och apelsiner från söder…

Återigen cocktails… man kanske skulle skriva en bok?

På bilden vad som skulle kunna sägas vara en hyfsat välsorterad bar. Sex flaskor. Vilket kan tyckas vara rätt lite. Futtigt. En “bar” är ju en enorm vägg full av flaskor – golv till tak – bakom en lång bardisk?

Så ska det ju vara? Ungefär som bokhyllor i ett bibliotek. Men det är en ganska falsk bild. För det krävs nästan ingenting för att ha en rimligt komplett – och kompetent – bar. Visst, sex flaskor i en “riktig” bar skulle faktiskt vara rätt futtigt, men SÅ mycket mer än det “behöver” man inte. Avkastningen i vilka drinkar man kan blanda är snabbt avtagande.

Och då pratar jag såklart om sorter och inte fysiska buteljer.

Poängen är att det är väldigt få olika sorters sprit i cocktails. Hårdrar man det lite handlar det exempelvis egentligen om tre sorters “bassprit”. Med bassprit menar jag den sprit som utgör störst volym av en cocktail.

De grundläggande sorterna bassprit är: gin, rom och typ “amerikansk whisky” (majs/bourbon eller råg/ryewhisky).

Visst, brandy (cognac) och tequila är inte helt ovanligt, men i sammanhanget är speciellt den sistnämnda mer eller mindre ett one-hit-wonder (Margarita). Lite tillspetsat, ja, men i botten en sanning. Man kan även sakna vodkan bland den “självklara” basspriten, men konstigt nog för den oinvigde finns det inga klassiker som görs på vodka. Det av den enkla anledningen att vodkan typ kom till USA – cocktailkulturens hem – först i början av 1900-talet. Sedan tog det sig, det finns en och annan mer modern klassiker som görs på vodka, typ Cosmopolitan eller White Russian, men…

Sex sorters bassprit. Mer är det inte.

På bilden tre flaskor bassprit: ryewhisky, gin och rom. De tre till vänster (en bitter, vermouth och likör) är någonting man kan klassa som… kryddsprit? balanssprit? toppsprit? Jag har inte koll på termerna och undrar om det faktiskt finns någonting etablerat? Hursomhelst är det sånt man balanserar upp basspriten med och förtjänar ett inlägg i sig självt…

Hursomhelst… det största misstaget man som färsking gör är att man fokuserar för mycket på spriten.

Men det är väl inte så konstigt? Böcker och annat i ämnet har oftast (aldrig) något fokus eller förklarar några grunder, men flikar gärna ut sig om både den ena och den andra spritsorten. Som grappa, punsch, akvavit, calvados, islaywhiskey eller vad det nu kan vara har någon relevans i sammanhanget? Ja, det kanske kan vara kul att förkovra sig i alkohol rent generellt, men det är jämförelsevis av nästintill noll och inget värde om man är intresserad av drinkar. Cocktails.

Klart folk får svindel av alla hyllor på Systembolaget.

Men tre, eller i förlängningen sex sorters bassprit?

Ja, jo. Fast gin är inte gin och rom är definitivt inte rom (vad i jösse namn är ens rom?). Exempelvis.

Gillar man t ex gin kan det ju vara motiverat att skaffa sig både en mer “London Dry” (torrare) och en “Old Tom” (sötare). Kanske även någon mer “modern” (typ kryddad med en del annat utöver det traditionella enbäret…). Och varför inte genever? Och visst: gillar man inte gin borde man nog strunta i gin överhuvudtaget, men…

Poängen är att någonstans finns det en gräns när det slutar spela SÅ stor roll för exakt vilken sprit, vilket märke osv, man har i en cocktail. Inte så att sprit är oviktigt, inte alls, men blandade drinkar är någonting annat än att dricka ren sprit.

Det är en synergi av flera ingredienser. En summa som är större än delarna, samtidigt som delarnas exakta karaktär och detaljer går lite förlorade.

Det är också ett hantverk och en balanskonst. Kanske har man inte exakt den pusselbit som behövs, men med lite kreativitet, kunskap och erfarenhet kanske man kan få den att passa ändå?

Ta som exempel den ovan nämnda Cosmopolitan. Den innehåller – bland annat – citronvodka. Så därför måste man köpa en Absolut Citron för att kunna blanda en riktig Cosmopolitan? Som bara finns som helbutelj? En flaska med 70 cl sprit som man kanske inte har någon användning för i övrigt?

Eller? Kan man kanske lösa “problemet” med citronvodka på något annat sätt?

Citronskal som garnityr? … som man pressat över drinken för att få ut oljorna? …som man gnidit kanten på glaset med? (“garnityr” på detta sätt med sin doft och sina oljor gör mer än man kan tro för smaken/intrycket av en drink!) Eller vad händer om man har citronskal i shakern, när man skakar – det borde ta smak? Eller om man har tid… kanske det mest uppenbara: göra egen citronvodka? (är inte svårare än att låta citronskal dra i vodka ett par dygn?)

Här i ligger det här med ”craft cocktails”. Att göra grejerna mer “från grunden”, med enkla, fräscha råvaror – än en massa hel och halvfabrikat a la färdiga drinkmixar. Och tänka och blanda från eget huvud. Typ… okej, här behöver jag en curaçao – en sötare apelsinlikör alltså – men jag har bara en triple sec – dvs en torrare dito. Kanske funkar det om jag… kompenserar med lite sockerlag? osv

Skulle jag skriva en bok om cocktails skulle jag – bland så mycket annat – skriva om bassprit. Om att sprit ofta övervärderas i förhållande till annat – cocktails består ju av annat än sprit, också. Om sånt, relaterat, smått och gott som aldrig verkar beröras – typ vikten av att spara slattar – speciellt om man försöker hålla sig till en begränsad hemmabar – för att ha något att jämföra med. Om…

Det är faktiskt lite konstigt. Även om ämnet – drinkar – är gammalt som gatan, känns det som att det finns väldigt lite och framförallt väldigt lite bra skrivet om det?

Jag har börjat blanda cocktails.

Vet inte exakt när intresset drog igång mer på allvar, men någon gång efter pandemin. Det är alltså en ganska ny hobby och egentligen borde jag inte vara speciellt kaxig. Som med allt finns det mycket att lära sig och jag är en färskig.

Ändå är jag nog lite kaxig och det beror inte på att jag – egentligen – har någon enorm kunskap. Och verkligen inte någon enorm erfarenhet. Alltså praktisk färdighet. För det tar ju verkligen tid när det gäller en hobby som cocktails/drinkar. Börjar du t ex med tennis eller schack kan du utan att fundera allt för mycket hänge dig totalt. Tills du vrickar foten, men… cocktails involverar ju alkhol och det ligger i sakens natur att det kräver en annan sorts moderation.

Hursomhelst har jag upptäckt att det inte bara är jag som är ganska färsk. Även om det låter konstigt är bartending och det här med cocktails på riktigt någonting nytt. Det är en konstform som faktiskt varit mer eller mindre död en längre tid och det här med cocktails på klassiskt vis är… nytt.

Nytt som i typ 20 år. Att det både på lokal och hemma är först på den här sidan millennieskiftet som man återigen börjat bry sig om “craft cocktails”.

Jag tycker det märks. På många sätt. Det finns ingen upparbetad tradition och det känns ibland att det som nybörjare bara finns sätt att göra fel. Eller iaf mindre rätt. För på nästan alla områden – redskap, böcker, sprit, recept osv – finns det så mycket att önska och de uppenbara valen är egentligen… inte så bra.

Man skulle kunna dra en parallell till gastronomin och hur det såg ut i Sverige för 40-50 år sen. Visst, det gick att få tag på vitlök, men du fick gå till apoteket och köpa det för… medicinskt bruk?

Ta t ex det här med mått. Precis som i bakningen är det väldigt noga med mängd när man blandar cocktails. Förhållandet mellan olika ingredienser. Mängder i spannet mellan en och sex centiliter. Cocktailkulturen är amerikansk och recept utgår från deras ounce eller 2,96 cl. Ja, det är noga, men jag menar inte att vare sig en hundradels eller tiondels centiliter spelar någon större roll. Tre centiliter, alltså.

Recept går ju att skala om – kanske inte för mycket då de ska passa i glasen, men ta t ex en klassisk sour – en av de absolut mest populära cocktailtyperna: 2 ounce sprit, 1 ounce citrusjuice och 3/4 ounce sockerlag. Du vill kunna mäta 6 cl, 3 cl och 2,25 cl. Eller visst, vissa föredrar kanske 5 cl sprit, 3 cl citrus och 2 cl sockerlag. Whatever. Poängen kvarstår: du vill på ett snabbt och enkelt sätt kunna mäta typ 1-2-3-4-5-6 centiliter eler 0,25-0,5-0,75-1-1,5-2 ounce.

Vad finns i ett normalt svenskt kök? En måttsats med kryddmått (0,1 cl), tesked (0,5 cl), matsked (1,5 cl), halvdeciliter (5 cl) och deciliter (10 cl). Det är inte optimalt. Visst, en matsked är en halv ounce, men att hålla på med en måttsats blir rätt drälligt och oprecist.

Ofta har man också en “doseringsspruta” (längst till vänster på bilden) som man fått när man köpt typ barnalvedon eller någonting. Ett precist verktyg, men dels är skalan fel – det handlar om ml, upp till en cl – dels är den otymplig då man behöver kunna sticka ner den i vätskan och iom det skulle man därigenom behöva rengöra den mellan varje ingrediens. En typ pipett är dock inte en helt dum tanke och för t ex bitters, som räknas i “dashes”, dvs “stänk” finns det speciella flaskor att köpa med pipett som verkar väldigt praktiska. Om inte annat kan man med precision droppa rödbruna bitterdroppar snyggt i en Pisco Sours vita äggskum, t ex. En “dash” ska för övrigt vara 0,92 ml, så det motsvarar typ ett kryddmått, men precis som med kryddor/salt – bitters liknas ofta med en drinks krydda eller salt – så höftar man vanligtvis lite beroende på (en vanlig bitterflaska brukar ha en “innerkork” som droppar lite).

Så…

Det man brukar köpa när man börjar med cocktails är en (1) jigger (de två längst till höger på bilden). Jigger är det engelska ordet för drinkmått, men det har sökt sig in i svenskan.

Jag gillar inte riktigt jiggers. Inte de som normalt sett finns iaf. Eller de är okej, men… En vanlig standardjigger är som två koppar som sitter ihop i botten. En stor och en liten. Oftast har de inga invändiga markeringar utan är avsedda att fyllas till brädden. Snabbt och smidigt. Mina två jiggers är 4/2 cl och 5/3. Jag kan alltså enkelt mäta 2, 3, 4 och 5 cl med dessa. Det är väl också så professionella bartenders gör. De använder jiggers. Det går snabbt och enkelt att hälla upp rågade mått. Även i skumma miljöer med svagt ljus. Och man kan flippra runt och showa med en jigger.

Perfekt?

Njae? Det blir såklart drälligt när man vänder jiggers uppochner. Vilket kanske inte spelar så stor roll i en bar där du har barmattor? De är lite krångligare att diska och få torra då de ska ligga på sidan, förvisso en marginell sak, men det blir ju lite bökigare i en diskmaskin. Vidare behöver du allt som oftast flera jiggers då de inte har några invändiga markeringar. Vilket kanske inte spelar så stor roll heller i en bar även om det blir en del att diska/skölja efter en drink innan nästa, men… har de markeringar så kan det se ut som i min större jigger: tvåmillimetersmarkeringar. Varför? Vem i hela friden bryr sig om två ml hit eller dit? Enda effekten är att det blir svårt att läsa av (speciellt om det är dåligt ljus)?

Man tar (köper) det man får helt enkelt. När det dök upp en jigger med markeringar på marknaden så köpte jag ju den. Oavsett om den inte direkt var optimal.

Är det så farligt att det normalt sett inte finns några inre markeringar då? Det är klart att det går att höfta t ex en halvfull jigger. Men då jiggers nästan alltid är koniska är det svårt att avgöra var hälften är – det är ju i varje fall inte halvvägs? Vad är det för vits med ett mått om man ändå ska höfta? Om man bryr sig?

Tittar man på hur jiggers säljs till konsument, t ex på Cervera, så brukar de ha “barset” med en (1) ofta ograderad jigger (senaste året har jag märkt att det har börja komma graderade jiggers, även på typ Cervera!). Eller styckesvis. Så det blir som när jag köpte min första jigger. Att man köper en (i mitt fall 40/20 ml men det finns ju alla möjliga kombinationer 45/30, 60/30, 90/60, 50/25, 30/20, 45/40, 45/33, 22/15, 53/28, 55/30, 45/30, …alla möjliga) …och så tror att man har allt man behöver… För om man lutar måttet kan man väl t ex hälla upp 1 cl i lilla 2 cl-änden? (nej, det är inte smidigt…). Rent matematiskt kanske t ex 30/10 skulle vara en smidig kombo, men hur skulle en sådan jigger se ut? Som två små fingerborgar? Förmodligen väldigt opraktisk?

Vad gäller de där “barsetten” så innehåller de ju oftast en del andra grejer som inte är optimala. Typ ingen rörsked (men MED en muddler… hur kan en muddler vara viktigare än en rörsked)? Eller ständigt dessa värdelösa, tredelade cobblershakers – förvisso snygga, men opraktiska – de är omöjliga att få upp? Eller halvmessyrer till hawthornesilar? Eller cobblershakers (dvs med inbyggd sil) OCH hawthornesilar? …tvådelad parisshaker (dvs utan sil) UTAN hawthornesil?

“Till drinkentusiasten…” brukar det stå och jag antar att de oftast typ köps som present av någon som har noll koll till någonannan som inte heller har koll, men som kanske vill skaffa sig – men som inte direkt blir hjälpt?

Men nog om det – allt det där går att skriva mycket om i sig.

Återgår vi till jiggers är något att tänka på de ibland är väldigt smala (och höga). Speciellt japanska jiggers, som de kallas. Det är på sätt och vis bra, då det är enklare att mäta – vätskenivån rör sig snabbare när du häller. De är också flashiga att flippra runt med, men å andra sidan är det mindre bra då man lite senare i sin karriär inser att mycket med cocktails handlar om citrusjuice. Färsk lime eller citron som du smidigast av allt pressar medelst handpress rakt ner i ditt drinkmått, exakt så mycket du behöver. Är ditt drinkmått då smalare så hamnar en hel del utanför. Det är mindre bra, men det är ytterligare någonting ingen verkar tänka på eller iaf skrivit ner/förklarat för dig.

En annan sådan liten specialare, som också är en sådan där “hemlighet” man eventuellt lär sig är att en jigger som är typ 8 cm hög och proportioner likt de på bilden passar perfekt till en standardshaker (som brukar ha diameter på typ 90 mm). Lägg jiggern på tvären i shakerns öppning (den passar) och så rinner det sista, sista lilla ut ur båda ändarna och ner i shakern utan att du behöver stå och hålla i jiggern och dum-vänta. Inte för att det egentligen har någon större betydelse, det rör sig väl bara om typ sista millilitern, men ändå… alla dessa småknep?

Brevid mina jiggers står ett måttglas i glas. Ser ut ungefär som ett shotglas. Jag gillar glas och köpte det i förbifarten en gång när jag såg det (de är väl inte helt vanliga, så jag passage på). Iaf detta glas är rätt kass. Det har markeringar för milliliter (ml), teskedar (tsp), matskedar (tbsp) och ounces (oz). Effekten blir att man måste titta ordentligt vilken av skalorna man vill ha. Inte så praktiskt. Vidare står det inte hur mycket det rymmer rågat, skalorna stannar en bit ner. Jag antar det är 2 oz/60 ml/4 tbsp/9 tsp, men jag är inte säker. Är väl inte mer än att provmäta mot annat mått, men…?

De två kvarvarande måtten är Oxo Good Grips sneda måttbägare, i metall och plast. Tanken är att man ska kunna läsa av ovanifrån. Vilket är en god tanke, jag gillar Oxo och de gör generellt bra och innovativa köksgrejer, men i praktiken fungerar det “sådär” när man t ex häller upp en klar vätska, speciellt i plastvarianten. Genom att skalan lutar blir ytan bara ett tunt, tunt lager som är svårt att se.

Plastvarianten har för övrigt blivit missfärgad vilket ofta händer med plast. Därför gillar jag inte plast. Jag gillar ju som sagt glas, men glas verkar vara svårt att trycka på. Har haft flera glasattiraljer där trycket släppt efter bara några gånger i diskmaskin. Bl a ett cylinderformat mätglas med pip som var högt och smalt och därmed dåligt vad gäller juicepress, men annars väldigt bra. Ja, bortsett från att skalan snabbt försvann i disken och därmed blev helt värdelöst och slängdes. Vad jag vet så säljer Cervera fortfarande modellen även om jag inte kan begripa varför.

Herregud vad jag klagar? Hur ser då en adekvat jigger ut då? Som på det glada 1920 och kanske mindre glada 1930-talet, såklart? När de visste någonting om cocktails och vad som krävs av ett mätglas.

Tyvärr är de svåra att få tag på.

Antika – ofta silverplätterade – är ju svindyra, typ 100 dollar eller oftast mer, men de senaste två-tre åren har några olika företag börjat göra replikor i rostfritt stål osv. I USA såklart. Såvitt jag känner till eller kunnat hitta så finns det ingen som importerat – jag har letat överallt bland specialister eller grosister osv… – eller tagit hem dem varesig i Sverige eller ens Europa. Jag snackade t ex med Barkonsult i Årsta – som väl är Sveriges största grossist – och de hade faktiskt fått något varuprov av whatever företag som kan sägas likna ovanstående men de hade inte nappat. Och det förstår jag, då det varuprovet såg ut som fan (hade typ ett rött, gummerat handtag och tryckta ounce-angivelser i någon font som bara såg billig ut…)

Även om frakt och tull avskräcker beställde jag en i våras. Tyvärr verkar jag ha blivit blåst och jag har ännu inte sett röken av min lilla jigger trots påstötningar. Är lite meck att få tillbaka pengarna, men det löser sig så småningom.

Vad är då grejen med en sådan där “stepped jigger”?

Stål. Tillräckligt stor öppning för handpressad citrus. Tydliga “veck/steg” för de kvantiteter man är intresserad av (0,5-1-1,5-2 ounces) – det syns väldigt väl när en vätska “rinner över” ett “veck/steg” och inga övriga markeringar behövs egentligen. Faktiskt onödigt att sätta ut oz-markeringarna. Skulle man, som man ibland vill, vilja mäta t ex 0,25 eller 0,75 ounce är det tydligen också en baggis – med raka sidor ökar mängden proportioneligt mot höjden och hälften hamnar alltså precis mittemellan två steg.

Dessutom ett praktiskt (!?) handtag och en liten vikt kant så det blir enklare att hälla (inte för att det är så svårt att vräka ner innehållet från en jigger i ett glas eller en shaker?).

Och sist men inte minst tycker jag den är rätt snygg. Den känns väldigt Bauhaus, på något sätt. Form följer funktion.

Hur svårt kan det vara?

(Min förhoppning är att jiggers liknande denna inte ska vara helt ovanliga om några år…)